”Indisk guru leder JUST DIG till sanningen. Intensiv en veckas kurs om Livet, Universum och Allting. Endast 35 miljoner rupier (5 000 kronor). Ta chansen nu till att reinkarneras till ett bättre liv!” Så stod det på flygbladet som fångade Billy Boys intresse.
- Å fan, sa Billy Boy och sökte upp den indiske gurun i hans enkla, anspråkslösa flervåningsbostadsrätt i centrala Uppsala.
Efter en vecka och 5 000 kronor fattigare såg Billy fortfarande inte till sanningen. Han påpekade detta för gurun.
- Ähh, du vill bara inte se den, var guruns svar. Du borde göra som de femtio andra kursdeltagarna och tro mig när jag säger att JAG är sanningen, fortsatte han. När jag dessutom påpekat detta upprepade gånger.
- Men det är ju ett absurt cirkelresonemang! försökte Billy. Dessutom lovade du på flygbladet…
- Att leda dig till sanningen? Läste du inte längst ner det finstilta? Jag garanterade detta endast för dem som betalade mig sina månadslöner 5 år i rad. Intensivkursen ska leda dig till sanningen, inte nödvändigtvis visa den…
Trumpen och om möjligt ännu mer nedstämd gick Billy återigen mot stan. I varje hörn såg han folk som stod och gapade om att minsann de kände till sanningen och kunde visa den för den som var villig att betala. ”Den enda sanningen ni kan visa är att ni om sanningen ingenting vet,” tänkte Billy beskt. Han styrde sina steg mot det likgiltiga oraklets boning - betonglabyrinten.
Oraklet hade Billy hittills undvikit eftersom oraklet hade rykte om sig att vara likgiltig till sin natur och denna likgiltighet resulterade enligt sägnen i att pilgrimens bästa inte alltid tillsågs. Även om oraklet egentligen genom ett molnhöljt system av interstellära transaktioner var skyldig att ge pilgrimerna de bästa råden. Nu hade Billy dock provat mot sin nedstämdhet både de två tornen, rubinröda anden i flaskan och indiske guruns intensivkurs så det fanns inga andra val kvar.
Oraklet satt i sin vita rock med den berömda likgiltiga uppsynen.
- Kan du ge mig recept på sanningen? Eller åtminstone perspektiv? frågade Billy.
Oraklet sträckte fram en glasburk.
- Är det sanningen? frågade Billy. - Ta en tablett tre gånger om dagen så tror du verkligen att du hittat sanningen och perspektivet bryr du dig inte om, sa Oraklet. - Hur länge måste jag hålla på? frågade Billy. - De som börjat har aldrig velat sluta, dundrade Oraklet.
Billy tittade på flaskan, granskade sedan Oraklets likgiltiga uppsyn, reste sig upp och började sin långa vandring ur betonglabyrinten…
Antingen någons lögner eller en artificiell sanning… Var man verkligen tvungen att välja en av dessa istället för den riktiga sanningen? Hur gjorde de andra, de sorglösa? De började aldrig undra... Han borde aldrig börjat ifrågasätta det han såg runt sig, men nu var det för sent att tänka så.
Han gick mot stan. För att söka svaret på gatorna, i ansiktet hos främlingar. I deras stelnade och glasartade ögon.
I ett hörn såg han ännu en folksamling kring en skäggig man. Billy gick närmare. ”Tro inte på de andra typerna, endast jag känner till sanningen”, domderade skäggmannen. ”Det kan jag bevisa genom att inte ta betalt. Själva upplysningen om sanningen för er, vilsna och oroliga barn, är belöning nog för mig”, fortsatte Skägget.
Billy tänkte: ”Äntligen” och lyssnade spänt. Skäggmannen tog fram ett hönsägg och sade mystiskt och triumferande: ”Ex ovo omnia… och det betyder.”
Just då kom det en okänd varelse genom luften (som senare visade sig vara en undernärd student som hade fångats av en vindfläkt), grep tag i ägget, skrek uppifrån glatt till den förvånade folkhopen: ”Ex ovo omelett!” och virvlade vidare i solskenet. Folkhopen krävde att Skägget skulle fortsätta med sin gratislektion, men han kunde tyvärr inte fortsätta utan ägget, sa han. Besvikna skingrades de handlingsförlamade snåljåparna som inte ens kom på tanken att någon kunde springa in affären i närheten och fixa ett nytt ägg.
Avtalsrättliga problem?
