Fordringsrätt och lite blasfemi

(biter juridik på Gud?)

TACK TILL ER LÄSARE FÖR ALLA UPPMUNTRANDE ORD. JAG HAR TRÅKIGA NYHETER. BILLY BOY LÄGGS NER I BLOGGFORM. MANUSET SKA SKICKAS TILL NÅGRA FÖRLAG FÖR ATT PRÖVA LYCKAN DÄR. DETTA ÄR NÄST SISTA INLÄGGET. JAG ÄR VERKLIGEN LEDSEN OM NI BLIR BERÖVADE EN MENINGSFULL FRITIDSSYSSELSÄTTNING NU. OM NI VILL SE BILLY BOY I BOKFORM SÅ FORT SOM MÖJLIGT SKA NI FÅ SKRIVA PÅ EN UPPROPSLISTA OM ATT DET FÖRLAG JAG FÖRHANDLAR MED SKA GE MIG ETT DRÄGLIGT FÖRSKOTT SÅ JAG KAN SKRIVA FORTSÄTTNINGEN PÅ ÄVENTYREN PÅ HELTID...

NÄSTA INLÄGG ÄR DET SISTA I BLOGGFORM.

BILLY BOY ÄR DÖD, LEVE BILLY BOY!!!

Vid det här laget sög Billys liv, rent ut sagt. Billy var långt ifrån nöjd med sitt liv, därför beslöt han sig för att riva upp den astronomiska skulden med den gigantiska räntan för det defekta liv han hade fått. Om hans liv inte hade varit defekt hade han väl aldrig hamnat i denna röriga situation? Så resonerade Billy och beslutade sig för att söka upp skuldebrevsinnehavaren. Det vill säga Gud.

Han satte sig för att fundera ut hur han skulle komma till Gud. Följande kom han fram till. Det var allmänt vedertaget att den bibliska guden var ansvarig för hela röran som kallades Universum (den variant av Universum som ofta brukar visas i Illustrerad Vetenskap). Och det var också känt att när den bibliska guden uppfanns placerades han i himlen. Himlen på gudsskapelsetiden var det man såg ovanför sig, alltså moln och sådant… Moln som våra flygplan flyger över nuförtiden. Alltså… Billy behövde endast ta ett flygplan ovanför molnen och sen hoppa ut och sikta in sig på det mjukaste och största molnstycket eftersom gubben Gud förmodligen skulle vilja vara just där.

Sagt och gjort. Billy landade mycket riktigt framför en gård med skylten ”Gud – den bibliske”, ”Vänligen sjung arian Piéta Signore vid intåg” stod det vidare. ”Nog för att jag kan den, ” tänkte Billy ”men näe,” tänkte han vidare och stövlade in. Billy mottogs över ett parti schack, det var praxis där uppe, med Billy spelandes den statistiskt sett underlägsna färgen svart. Efter en accepterad damgambit variant klassisk, var spelet i full gång.

- Jag är allsmäktig och allvetande. Jag ger liv och tar liv, sa Gud och schackade Billy med sin svarta löpare på damflygeln.

- Du är orättvis. Du gav mig ett defekt liv och ändå kan jag inte jämka skulden, sa Billy och parerade med C-springaren.

- Du tillverkar ditt eget liv. Livets innehåll var aldrig en del av avtalet, sa Gud och utvecklade sin G-springare.

- Men du är ju den som ger liv, sa du nyss? sa Billy och försvarade sin springare med sin svarta löpare.

Gud flyttade ut sin dam och hotade att förstöra svarts bondestruktur på kungsflygeln.

- Men du själv utformar den. Du rår inte över andras fria vilja, men… Du är fri vad gäller dina känslor och reaktioner inför allt som händer. På det sättet är det du själv som tillverkar ditt liv.

Billy prioriterade damens aktivering inför bondeförsvar, genom att placera damen på C2.

– Liv är det vackraste som finns och det får ni människor av mig. Jag kräver inte mycket i gengäld. Bara att ni ska lovprisa mig resten av era liv, fortsatte Gud och slog den oförsvarade G-bonden.

– Men varför ger du oss liv i första hand? Bara för att vi ska lovprisa dig hela livet? svarade Billy samtidigt som han gjorde en lång rockad och vände plötsligt underläget till ett mycket starkt spel.

Billy hade därmed aktiverat alla sina pjäser och sammanbundit tornen, medan Gud fick problem på grund av utebliven rockad och att endast damen och två lätta pjäser var utvecklade. Låt gå att damen är den starkaste pjäsen…

Efter ett långt och komplicerat slutspel, där Billy förlorade sitt övertag på grund av sin otillräckliga erfarenhet, blev det ändå remi.

- Du får inget nytt liv, men för det du redan har fått har jag fordran på. Sjung ”Piéta Signore”, jag tycker om det stycket, befallde Gud.

- Du kan inte ha en sådan fordran på mig eftersom ditt avtal är ensidigt tvingande och av ockerkaraktär, svarade Billy. Och förresten är alltför många av dina egenskaper mänskliga, därför måste du vara påhittad, åtminstone vägrar jag att förhöja över mig själv någon lika mänsklig som jag, fortsatte han. Du finns inte i den mening din existens görs gällande, hann han avsluta med innan Gud och hela gården försvann i logikens virvelvind (likt den vinden i Liftarens Guide till Galaxen) och Billy föll rakt genom molnen…

Vem har fordran gentemot vem egentligen? Förbise de uppenbara oegentligheterna i schackpartiet.

Avtalsrätt. Och början på sökandet efter sanningen.

(Pacta non sunt semper servanda)

”Indisk guru leder JUST DIG till sanningen. Intensiv en veckas kurs om Livet, Universum och Allting. Endast 35 miljoner rupier (5 000 kronor). Ta chansen nu till att reinkarneras till ett bättre liv!” Så stod det på flygbladet som fångade Billy Boys intresse.

- Å fan, sa Billy Boy och sökte upp den indiske gurun i hans enkla, anspråkslösa flervåningsbostadsrätt i centrala Uppsala.

Efter en vecka och 5 000 kronor fattigare såg Billy fortfarande inte till sanningen. Han påpekade detta för gurun.

- Ähh, du vill bara inte se den, var guruns svar. Du borde göra som de femtio andra kursdeltagarna och tro mig när jag säger att JAG är sanningen, fortsatte han. När jag dessutom påpekat detta upprepade gånger.

- Men det är ju ett absurt cirkelresonemang! försökte Billy. Dessutom lovade du på flygbladet…

- Att leda dig till sanningen? Läste du inte längst ner det finstilta? Jag garanterade detta endast för dem som betalade mig sina månadslöner 5 år i rad. Intensivkursen ska leda dig till sanningen, inte nödvändigtvis visa den…

Trumpen och om möjligt ännu mer nedstämd gick Billy återigen mot stan. I varje hörn såg han folk som stod och gapade om att minsann de kände till sanningen och kunde visa den för den som var villig att betala. ”Den enda sanningen ni kan visa är att ni om sanningen ingenting vet,” tänkte Billy beskt. Han styrde sina steg mot det likgiltiga oraklets boning - betonglabyrinten.

Oraklet hade Billy hittills undvikit eftersom oraklet hade rykte om sig att vara likgiltig till sin natur och denna likgiltighet resulterade enligt sägnen i att pilgrimens bästa inte alltid tillsågs. Även om oraklet egentligen genom ett molnhöljt system av interstellära transaktioner var skyldig att ge pilgrimerna de bästa råden. Nu hade Billy dock provat mot sin nedstämdhet både de två tornen, rubinröda anden i flaskan och indiske guruns intensivkurs så det fanns inga andra val kvar.

Oraklet satt i sin vita rock med den berömda likgiltiga uppsynen.

- Kan du ge mig recept på sanningen? Eller åtminstone perspektiv? frågade Billy.

Oraklet sträckte fram en glasburk.

- Är det sanningen? frågade Billy. - Ta en tablett tre gånger om dagen så tror du verkligen att du hittat sanningen och perspektivet bryr du dig inte om, sa Oraklet. - Hur länge måste jag hålla på? frågade Billy. - De som börjat har aldrig velat sluta, dundrade Oraklet.

Billy tittade på flaskan, granskade sedan Oraklets likgiltiga uppsyn, reste sig upp och började sin långa vandring ur betonglabyrinten…

Antingen någons lögner eller en artificiell sanning… Var man verkligen tvungen att välja en av dessa istället för den riktiga sanningen? Hur gjorde de andra, de sorglösa? De började aldrig undra... Han borde aldrig börjat ifrågasätta det han såg runt sig, men nu var det för sent att tänka så.

Han gick mot stan. För att söka svaret på gatorna, i ansiktet hos främlingar. I deras stelnade och glasartade ögon.

I ett hörn såg han ännu en folksamling kring en skäggig man. Billy gick närmare. ”Tro inte på de andra typerna, endast jag känner till sanningen”, domderade skäggmannen. ”Det kan jag bevisa genom att inte ta betalt. Själva upplysningen om sanningen för er, vilsna och oroliga barn, är belöning nog för mig”, fortsatte Skägget.

Billy tänkte: ”Äntligen” och lyssnade spänt. Skäggmannen tog fram ett hönsägg och sade mystiskt och triumferande: ”Ex ovo omnia… och det betyder.”

Just då kom det en okänd varelse genom luften (som senare visade sig vara en undernärd student som hade fångats av en vindfläkt), grep tag i ägget, skrek uppifrån glatt till den förvånade folkhopen: ”Ex ovo omelett!” och virvlade vidare i solskenet. Folkhopen krävde att Skägget skulle fortsätta med sin gratislektion, men han kunde tyvärr inte fortsätta utan ägget, sa han. Besvikna skingrades de handlingsförlamade snåljåparna som inte ens kom på tanken att någon kunde springa in affären i närheten och fixa ett nytt ägg.

Avtalsrättliga problem?

Processen eller: Hur man skadeskjuter ett ego

(inblick i T4)

Billy Boy såg självklart till att starta en process mot Svartrocken (Viktigpettern). Han var säker på att kunna få ersättning för både materiella och ideella skador. Kausalitetskedjan mellan Svartrockens oaktsamma beteende och Billys skador var ju både självklar och logisk, resonerade Billy Boy.

Billy anlitade ingen advokat eftersom han ansåg att han själv kunde klara processen. Han hade ju redan läst juridik i två terminer. Han skrev alltså alla sina inlagor själv där han, i eget tycke, lyckades bevisa den akvariata kausalitetskedjan. Han krävde alltså Svartrocken både på ett AB, hundra papp, samt ersättning för andra materiella och ideella skador där vissa krav särskilt utmärktes. Till exempel kravet på ersättning pga. fortsatt oförmåga att spela fingerplocksmusik på gitarren.

Med den förstörda handleden och de obotligt stela fingrarna var faktiskt endast ett mycket monotont ackordspelande möjligt. Samma skador gjorde att Billy inte kunde skriva lika bekvämt och snabbt som förut, eller skapa konst. Därav skadeståndskrav för starkt begränsade möjligheter att uppnå inre frid och djupare självinsikt genom konstskapande. Dessutom krävdes Svartrocken på ersättning för förstörda möjligheter till ”casual avkoppling”, samt ersättning för en bråkdel av de ohyggligt stora summorna Billy så småningom skulle ha tjänat på allt sitt skapande (en bråkdel = 1 mille).

Billy Boys förvåning var desto större när domaren, efter kort men livligt resonerande med sina hjärnspöken, kom fram till att Billy Boy inte hade rätt till någon ersättning alls. ”Shit happens liksom” – var hans domslut. Vidare hörde domaren vittnen (basgruppsmedlemmar och dylika) om hur mycket tid käranden (Billy Boy) lade på studierna per vecka. Två timmar utöver obligatoriet per vecka var för lite tyckte domaren. Så avfärdades kravet på ett högre betyg. I frågan om den uteblivna prissumman för novellen tittade domaren på de tidigare gångerna Billy hade deltagit i olika texttävlingar och kom fram till att de två gångerna Billy hade tagit ändan ur vagnen och faktiskt lyckats skicka in texterna hade juryn endast skrattat sig fördärvade åt texterna. Det bör tilläggas att juryn skrattade åt fullt seriösa försök till ångestladdat drama i Bergman-stil och inte någon uppsluppen fars. Novellen hade alltså, mest troligt, blivit bemött på samma sätt denna gång också. Den hade säkert inte fått första priset oavsett vilken pöl den inte hade hamnat i och därför skulle inte Billy få hundra papp av Svartrocken.

- Men… försökte Billy Boy. Allt mitt skapande då? Ska inte jag ha åtminstone något för att jag aldrig kan skapa mina planerade grandiosa verk?

- Vilket skapande? var det gäckande svaret från det höga och skumt belysta podiet. Skapande kan man endast tala om när man har nedkommit med ett färdigt verk. Hittills har inte NÅGON sett något ens i närheten av ett avslutat alster från dig. Domaren fortsatte att stärka sitt domskäl genom att krossa Billy Boys uppblåsta självkänsla. Du kanske har haft förmågan att skapa, men eftersom du inte bevisat det innan skadan måste din förmåga anses vara förslösat i vilket fall och förmågans bortfall är därför inte ersättningsgillt. Eftersom den mest troligt aldrig hade kommit till uttryck ändå! Därmed basta. Ja, alltså sauna. Du betalar den ärevördige Svartrockens omkostnader. Adjö!

Den förhatlige Svartrockens skratt (det skrattet igen…) och den surmulna domarens föraktfulla min brände i Billys muskellösa bröst ännu en månad efter processen när han satt i parken vid gamla Juridikum och Värmlands nation i sommarvärmen. Faktum var att nedstämdheten hade förföljt honom ända sen T2 blev förstört på grund av händelsen över ån. Han behövde perspektiv på tillvaron, så han tittade upp mot de två tornen och koncentrerade sig på deras storlek och mäktiga uppsyn. Känslan av alltings relativitet ville ändå inte infinna sig. Ett sumpat AB kändes fortfarande som ett sumpat AB, den gipsade armen fortsatte klia under gipset och nacken gjorde fortfarande ont på grund av mitellan.

Just när han skulle ta sin tjuguelfte djupa klunk ur vinflaskan för att kunna hänge sig åt ännu större självömkan flög ett flygblad mot honom och fastnade mot hans ansikte…

Adekvariat culpa

(de juridiska problemen tar vid - skadestånd)

Klockan 15:50 hade han båda utskrifterna i handen. Den egensinniga skrivaren, som redan hade varit på reparation innan, hade vägrat skriva ut i 20 minuter, ända tills Billy tog fram häftapparaten och skrek: ”Jag cuttar dig, jag svär!” Hursomhelst, han hade väldigt bråttom till Riddartorget nu eftersom inlämning skulle ske senast 16:00. Cykeln var på reparation för andra gången eftersom verkstan inte hade satt fast kedjan ordentligt första gången. Bussen var med sina oändligt oförutsägbara marginaler alltför riskabel att ta. Enda sättet att hinna i tid var att ta på sig sina joggingdojor, ta utskrifterna i handen och bränna av mot gamla Juridikum. (Att springa med PM:en i handen sträckan Kantorsgatan-Riddartorget döps därför härmed till Billy Boy-loppet.)

Det var inte alls Billy Boys dag den torsdan. Med en minut kvar till fyra och när han redan var på bron över ån stötte han ihop med en viktigpetter som gick med näsan i vädret. Pappersrullen med båda texterna slungades ur Billys hand och därefter singlade PM:en rakt ner i ån, medan den romantiska kärleksnovellen blev kvar i en högst oromantisk pöl på bron…

PM:en var ändå förlorad, därför stannade nu Billy för att starta ett maximalt bråk med viktigpettern, men först tog han upp novellen och vred vattnet ur den. Billy anförde därefter med tyngd och riklig användning av skadeståndsrättsliga facktermer att viktigpettern hade förorsakat honom ekonomisk och ideell skada genom att inte lyda högerregeln. Omfattningen av skadorna var svårbedömd och därför kunde inte Billy kräva gottgörelse på plats, men viktigpetterns visitkort ville han ha. ”För att höra av mig senare”, sa han. Han fick visitkortet av den hånskrattande svartrocken (Viktigpetterns hånskratt förklaras senare. Nej, förresten ännu senare.)

Efter slutet av terminen… Olyckan på bron godtogs självklart inte som en giltig, eller ens trovärdig ursäkt av institutionen och novellen vann inte någon plats i tävlingen, vilket Billy tror i hög grad beror på att utskriften hade varit i en lerpöl och därmed hade skapat ett oproffsigt intryck på juryn.

- Den jäveln kostade mig ett AB och hundra skattefria lakan, skrek Billy för fulla lungor när han gick i stan och skrämde slag på alla stackars tanter samtidigt som han drog åt sig beundrande blickar från en tjej med mohikanfrilla och ett kilo piercingar i ansiktet.

Utbrottet verkade ha en lugnande effekt på Billy Boys hårt prövade nerver, men när han passerade en busshållsplatsbetongstolpe knöt sig hans högra näve helt ofrivilligt och innan han förstod vad som hände hade han utdelat stolpen en proffsig höger i tungviktarklass. Hade stolpen varit Tyson eller vilken annan dödlig boxare som helst hade den varit nere för räkning för gott, men nu var stolpen av betong just en stolpe av betong som stod oförskämt bekvämt förankrad i sitt betongfundament och i JB:s tvingande samt förändringsrestriktiva regler. Stolpen blev alltså inte knockad. Billys hand däremot åkte in, förstörde handleden och klöv fästet mellan de två underarmsbenen. Dessutom var det flera fingrar som bröts flera gånger om eller åkte ur led.

Senare på kvällen… Billy vaknade på sjukhuset glad och lullig av alla smärtstillande medel och lustgasen han måste fått innan operationen. Kemiskt oförmögen att känna sorg tänkte han på den sumpade dejten med den söta tyska utbytesstudentskan. De skulle träffats på kvällen och han hade planerat att snärja henne med förföriska spanska gitarrmelodier, men nu låg han på Ackis med opererad, spikad och gipsad arm…

Identifiera de skadeståndsanspråk Billy kan anföra och hjälp honom med juridikens underbara verktyg att få ut en maximal ersättning. Utan att för den skull förbise problemen med varje anspråk.

Tentafrågan T2/C1

Introducering av hjälten som senare skall orsaka de juridiska problem tentanden skall lösa. Tentatiden är begränsad till ungefär halva den tid du skulle behöva för att lämna in tillfredsställande svar så planera din skrivtid ordentligt. Lycka till!

Allting började med att Billy Boy (vår hjälte med förbehåll) gick till sängs alldeles för sent, vilket skulle visa sig få kosmiska konsekvenser under följande dag.

Klockan var redan 11 på den gråmulna torsdagsförmiddagen när Billy vaknade. Det var långt efter det att väckarklockan hade självdött i besvikelse över att inte kunna fullgöra sin uppgift – att väcka den sovande Billy. Endast fem timmar återstod innan PM nummer ett för termin två skulle lämnas in i en kvasipostlåda vid gamla Juridikum. Den tredje och sista sidan av promemorian återstod då att skriva klart och vi kan förstå att Billy kände sig lite stressad. Rappakaljan (promemorian) skulle ju kollas igenom också - för stavfel, grammatikfel, cirkelresonemang, förnekelse av naturlagar, erkännelse av samröre med hin håle osv. – ja, allt det som vanligtvis uppmärksammas i juristernas promemorior. Inte nog med promemorian, den ambitiöse, duglige, välorganiserade (vi skall inte belasta beskrivningen med adjektiv som reslige, stilige och potentiellt stenrike) Billy Boy hade faktiskt också tänkt skriva en kort novell som han skulle skicka till tidskriften Vår bostads novelltävling. Billy skrev därför klart den juridiska texten på en timme. En text i vilken han med stor pondus argumenterade kring termer som ”dolus mater plastfamilias”, ”adekvat kupa” och frågor som Saabbilars strikta regressrätt mot rottweilerhundar, och började så med den skönlitterära texten.

Arbetet med den texten gick däremot inte så bra eftersom vår hjälte plötsligt drabbades av idétorka som blåste in ända från Svarta sanden-öknen och en skrivkramp av dimensioner som endast kan jämföras med en divas ego… Vår hjälte beslöt sig att avhjälpa situationen genom att halsa en halv flaska gammalt körsbärsvin som stått i solen på bokhyllan… Han återfick medvetandet på lyktstolpen utanför fönstret, där han tjoade, snurrade och gjorde utmanande rörelser åt alla förbipasserande. Han insåg omedelbart det olämpliga i sitt beteende, skrev därför ett brev till pressen - ”det gäller att ligga ett steg före dom där gamarna,” tänkte han - om att han ensam var ansvarig för sitt beteende och institutionen på intet vis skulle belastas, vek ihop brevet till ett flygplan, skickade iväg det till Upsala Färska Blaskans redaktion, gled nerför stolpen, samlade ihop sina kringkastade kläder och sprang lite skamsen mot sitt rum.

Väl inne på rummet avslutade han sin kärleksnovell med banala klichéer i bästa Bollywood-anda ”det funkar ju på bio”, tänkte han och andades äntligen ut. Han var klar att lämna in båda texterna. Klockan var då 15:30 denna ultragråmulna eftermiddag, en torsdag för inte så länge sedan.